Galicien är en för mig mycket kär plats. Denna region präglad av dålig ekonomi har gått igenom århundraden av avfolkning. Säg Spaniens eget Småland. Karl-Oskar och Kristina hade definitivt snackat Gallego om Moberg varit Spanjor. Idag finns det många små roliga projekt i nordvästra Spanien. För att göra den moderna historien på några rader kan man säga att kooperativen öppnade upp marknaden och gjorde Albariño från kusten känd i världen. De gjorde att folk visste vad Albariño från Rias Baixas var för något. Då skulle det vara jättehög syra och några förlåtande gram socker, med en flörtig aromatisk profil åt tonårsrieslings-hållet. Det enkla vore att hata på denna stil som fortfarande görs och säljs i mängder i Svedala. Men i ärlighetens namn skulle nog inagen av dessa herrar hålla på om inte kooperativen öppnat marknaden och satt Galicien på kartan för vinkonsumenter.

Med det sagt fattar var själ att Galiciens extremt fragmenterade små plättar av bakgårdsodling inte lämpar sig särskilt bra för kooperativodling. Det finns en naturlig begränsning i att med ett helikopterperspektiv avgöra plockdatum för en dalgång. Så nu finns det en handfull begåvades själar som vinifierar små lotter hemma i garagen. De sköter om sina egna gårdar och väljer plockdatum på bättre grundvalar. Så det som har hänt är att Albariño har för dessa fått en helt ny potential. De flesta små projekt kan låta vinet hänga på ranka längre och på så sätt få fastare och fylligare viner men någon alkohol grad mer, men också med full fenolisk mognad. En aspekt som jag inte nämnde med helikopterperspektivet är att plockdatum blir tidigt för att det regnar på hösten och man vill slippa förlora skörden till röta. Med en mindre skala kan man också titta, övervaka och åtgärda om det börjar röta. Men nog om det. I vinmakningen är det många som låter vinerna se lite ek i och med att Albariño med lite fetare fruktmognad väldigt sällan saknar syra.

Carlos Reyes kontakt fick jag av en annan vinmakare. Manuel Moldes vars cuvéer numera når Svedala och bolaget en gång om året! (håll utkik efter Bodegas Fulcro Hurra!) Carlos delar historia med många andra i denna våg av mindre gallego projekt. Han är arkitekt till yrket och detta är ett projekt går ut på att ta hand och visa på potentialen i hans farmor vingårdar.

Ribeiro är en av de mer inre regionerna i Galicien. I dag är det 95 % vitvinsproduktion nere vid flod bankerna. Pepiños projekt är en nyplanterad, (10-åriga) terrasserad amfiteater till vingård Uppe i kammen som utgör dalen. Han har avskogat området och planterat Pied Franc. Han får mycket lite frukt i dagsläget för att det är fattig Granitgrus mark. Historiskt har Ribeiro varit tungt, i och med att många båtar som gick från Vigo för att hitta nytt land borta i Amerikat behövde vin. Då fick man köpa vin från Ribeiro. Då var det det mycket mera vinodling och man gjorde vitt, rött och framförallt sött vin som höll bra. (då snackar vi 14-15-16 hundratal. i mer modern tid läs tidigt 18-19-hundratal kom missväxt och utvandring. Mycket av Ribeiro beskogas idag med Acasia A.K.A. Mimosa (en invasiv art från Australien som kommit med sjöfarten ) det är sådana träd Pepiño har tagit bort och hittat terrasser som tyder på tidiga jordbruk. Första gången jag blindade på detta vin så var granit tydligt för mig. Jag drack då mycket

Beaujolais och gissade på Fleurie som är en bojo-cru. på ett sätt var jag helt ute och cyklade förstås men på ett sätt helt rätt i form av jordmån. Pepiño är en ungkarl som dagligdags livnär sig som apotekare. Han är något ostrukturerad i sin livsföring men när det gäller in och skinka är det total fokus. Hyllmeter med litteratur och oändligt med kunskap och inte heller brist på dogmatiska kategoriska uttalanden om hur framtiden för spanskt vin bör vara.Jag har köpt vin av honom sedan 2013 och två årgångar har helt uteblivit då han inte tyckt att kvaliteten dugit. Pepiño är indie, Pepiño är fri, Pepiño är dryg, men Pepiño är trots sin pytteskala en faktor i det nya Spanien.

Gustav Hyllienmark