Personer: Frédéric Marc Burrier
Firma: Joseph Burrier
Ort: Pouilly Fuissé
Appellationer: Bourgogne, Mâcon village, Pouilly Fuissé, Saint Véran, praktiskt taget hela Beaujolais.
Storlek: 43 ha varav 18 tillhör gamla Domaine Beauregard.

43 hektar domaine. Den ägs av en powersläkt i regionen som gjort vin sedan innan Sundsvall brann. De använde musklerna för att föra kvalitén framåt i regionen. De är dunderstolta att de äger Chateau Beauregard som är en central äga i regionen. Den nuvarande hövdingen kommer att bli ihågkommen historiskt i och med att han lyckats holka ur den genom att buteljera enstaka vingårdar och visa på deras särart. Till slut lyckades det och numer kommer det finnas ett antal vingårdar där man får skriva ut 1:er cru på etiketten. Detta är ingen liten sak i ett land där man inte ändrat skriftspråket sedan 1800-talet och är världskända för invecklad byråkrati.

Under mitt tillblivande som sommelier har Bourgogne varit av högsta intresse. Problemet är att med det stora världsherraväldet (bland ett obegripligt folkslag som kallar sig vinkännare) som Bourgogne haft under de senaste åren, är att det blivit svårare att få tag i de mest eftertraktade vinerna. Bland de mest namnkunniga och eftertraktade vinerna så har prisbilden gått upp, upp, upp och kort sagt måste man tigga med kepsen i handen för att få lov att köpa lite vin.

Parallellt med detta har en annan process rullat på. Hypen har gjort det intressant att sluta sälja frukt till kooperativ och många i min generation väljer att starta små firmor och vinifiera själva.

Diversifiering och kultur där mångfald i vingården och uttryck nu är ett egenvärde. Fantastiskt! När Bourgogne av kvalitet var en liten region för låt säga 30 år sedan, sker nu en expansion med intresset för regionen och olika uttryck i den. Nu görs det fantastiska viner i vad som närmast betraktades tidigare som avfällingsområden. Exempelvis i Coteaux de Dijonnais, Mâcon och Haut côtes de Beaune.

Mâcon kan ibland av snobbar avskrivas som allt för långt bort ifrån den mest nobla delarna av vitvinsmarken. Jag har själv säkert sagt drygheter om detta i vissa sammanhang. En mer begåvad och eftertänksam del av mig själv skulle se vinerna för vad de är. Mycket mer koncentrerade och extrakt-rika än deras ibland beniga och reduktiva, nordligt rena släktingar i norr. Faktum kvarstår att för en liten peng i Mâcon kommer man ofta mycket längre än i norr. I vart fall på instegarna. Jag har alltid sålt Joseph Burriers viner på krogen i och med att de är fenomenala på att ha kraft och tyngd utan att bli trötta. Utvecklingen per spenderad krona är otrolig. Han har 43 hektar vilket inte talar för att vinet ska bli populärt hos sommelier och därmed säljas till krogen. Men med en okuvlig vilja att hela tiden försöka gå tvärs emot har jag följt Burriers alla buteljeringar med mycket intresse. Frédéric Marc Burriers arbete med dessa buteljeringar i 10 år har ju en dagsaktuell tvist eftersom det nu också kommer finnas 1:er cru Pouilly-Fuissé.

Gustav Hyllienmark